I min ensamhet
Sitter på mitt rum. Jag är själv. Det är bara jag, skenet från mina levande ljus, suset från datorn och skratten från tvn. Det är "2 and ½ men" som skrälar för tillfället. Du är fortfarande i skolan och jag kramar hårt om min nalle.
I måndags var det 2år sedan min morfar gick bort. Det kom inga tårar på hela dagen men jag kom på mig själv att försvinna in i tänkarnas värld. Jag tänkte inte på något men jag tror att det var han som lockade på uppmärksamhet. Jag tror inte på livet efter döden, jag tror inte på spöken eller änglar, en kall kår går genom min kropp när jag tänker på sådanna otäcka saker. Jag får en klump i magen och tårarna stiger, skräcken tar över min kropp. Men trots det så vill jag tro att min morfar sitter upp i himlen och spelar på sitt dragspel med de andra gamlingarna. Han harklar sig högljudt och drar iväg en stor loska. Kanske berättar han någon historia från när han var polis eller när han friade till mormor. Jag tror han berättar om då han och polaren fick permiss men bara tillåtelse att gå runt kvarteret för att dom hade så dåligt lokalsinne.
Det är skönt att få lite tid för sig själv för även om jag verkligen älskar att vara i Mins famn och att jag trivs med mina kamrater här runtom i Markaryd så är det skönt med lite ensamtid. Man får lite tid att tänka och andas....
Jag tror jag ska fortsätta med det nu, att andas.
Kärlek.
I måndags var det 2år sedan min morfar gick bort. Det kom inga tårar på hela dagen men jag kom på mig själv att försvinna in i tänkarnas värld. Jag tänkte inte på något men jag tror att det var han som lockade på uppmärksamhet. Jag tror inte på livet efter döden, jag tror inte på spöken eller änglar, en kall kår går genom min kropp när jag tänker på sådanna otäcka saker. Jag får en klump i magen och tårarna stiger, skräcken tar över min kropp. Men trots det så vill jag tro att min morfar sitter upp i himlen och spelar på sitt dragspel med de andra gamlingarna. Han harklar sig högljudt och drar iväg en stor loska. Kanske berättar han någon historia från när han var polis eller när han friade till mormor. Jag tror han berättar om då han och polaren fick permiss men bara tillåtelse att gå runt kvarteret för att dom hade så dåligt lokalsinne.
Det är skönt att få lite tid för sig själv för även om jag verkligen älskar att vara i Mins famn och att jag trivs med mina kamrater här runtom i Markaryd så är det skönt med lite ensamtid. Man får lite tid att tänka och andas....
Jag tror jag ska fortsätta med det nu, att andas.
Kärlek.
Jag hoppas han förstår...
Äntligen. Äntligen ska någon få se mitt liv och kanske, kanske förstå mig och det.
Sitter på bussen på väg hem. Hem till Stockholm. Hem till Sollnetuna. Hem till Hufvudstaden. Hem till mamma och pappa. Hem. För ovanlighetensskull är jag inte själv. Han är med mig. Han är vid min sida och det känns jättebra.
Det ska bli så kul att få visa mitt. Mitt liv. Eller hur ska man säga? Allt som har påverkat mitt liv och gjort mig till mig. Teatern. Gamla skolor. Kafet på hörnan. Skulle vilja hinna till Örebro också, det är ett av de ställen som påverkat mig starkt och som verkligen har stor betydelse, men man måste börja någonstans, vilket vi nu gör. Han ska få träffa mina föräldrar och brorsan, jo visst det har han gjort en snabbis eller två i Markaryd, men nu blir det längre, hemma hos oss, i vår hemmiljö...det känns på riktigt.
Jag är glad att det är Han som är med mig. Det är Han som betyder mest. Hans åsikter och tankar är dom som har betydelse. Jag vill att han ska känna mig. Känna mig på alla sätt man kan. Jag vill inte att han ska kunna mig utan och innan, då tror jag inte att det finns så mycket kvar men jag vill att han ska känna förståelse. Även om han inte kan veta hur jag ska reagera så vill jag att han ska förstå när jag reagerar. Förstå mig.
Att de andra inte förstår mig. Gör narr och är ovetande, har inte alls lika stor betydelse. Jag bryr mig om många av dem men inte som Honom. Visst vill jag vara förståd av dem också men där har jag en gräns. En gräns av ork och energi, för honom gör jag allt. Allt som står i min makt.
Jag hoppas han förstår. Jag hoppas...
Kärlek.
Sitter på bussen på väg hem. Hem till Stockholm. Hem till Sollnetuna. Hem till Hufvudstaden. Hem till mamma och pappa. Hem. För ovanlighetensskull är jag inte själv. Han är med mig. Han är vid min sida och det känns jättebra.
Det ska bli så kul att få visa mitt. Mitt liv. Eller hur ska man säga? Allt som har påverkat mitt liv och gjort mig till mig. Teatern. Gamla skolor. Kafet på hörnan. Skulle vilja hinna till Örebro också, det är ett av de ställen som påverkat mig starkt och som verkligen har stor betydelse, men man måste börja någonstans, vilket vi nu gör. Han ska få träffa mina föräldrar och brorsan, jo visst det har han gjort en snabbis eller två i Markaryd, men nu blir det längre, hemma hos oss, i vår hemmiljö...det känns på riktigt.
Jag är glad att det är Han som är med mig. Det är Han som betyder mest. Hans åsikter och tankar är dom som har betydelse. Jag vill att han ska känna mig. Känna mig på alla sätt man kan. Jag vill inte att han ska kunna mig utan och innan, då tror jag inte att det finns så mycket kvar men jag vill att han ska känna förståelse. Även om han inte kan veta hur jag ska reagera så vill jag att han ska förstå när jag reagerar. Förstå mig.
Att de andra inte förstår mig. Gör narr och är ovetande, har inte alls lika stor betydelse. Jag bryr mig om många av dem men inte som Honom. Visst vill jag vara förståd av dem också men där har jag en gräns. En gräns av ork och energi, för honom gör jag allt. Allt som står i min makt.
Jag hoppas han förstår. Jag hoppas...
Kärlek.
Some Alone Time
Det var bara jag och mig själv, en måndags morgon i Kalmar. Solen hade vaknat och jobbade sig uppåt på himlen när tåget rullade in mot centralen.
Trots att det var nästintill fullsatt på tåget och troligtvis ganska pratigt hörde jag ingenting. Det var som om jag hade glömt hörseln på bussen tidigare. Jag var som i en bubbla, helt i min egen värld. Jag var helt tyst, sa inte ett endaste ord. Det enda som hördes var min skor mot gruset och kullerstenen, min vinterjackas prassel och mina djupa andetag som behagligt drog in den underbara vår luften.
Vår. Det var vår. Solens strålar värmde skönt i den friska luften. Fåglarna har börjat flytta tillbaka, dom satt i träd och buskar och sjöng fina melodier. De enda spår av vintern är isen som ligger kvar på vattnet. Jag kommer på mig själv att gå och le och jag mådde jättebra.
Mina tankar dras till Dig. Lycka. Jag känner mig så lycklig. Ett pirr rusar genom min kropp och orsakar ett litet fnitter. Såhär vill jag känna resten av mitt liv.
Kärlek.
Trots att det var nästintill fullsatt på tåget och troligtvis ganska pratigt hörde jag ingenting. Det var som om jag hade glömt hörseln på bussen tidigare. Jag var som i en bubbla, helt i min egen värld. Jag var helt tyst, sa inte ett endaste ord. Det enda som hördes var min skor mot gruset och kullerstenen, min vinterjackas prassel och mina djupa andetag som behagligt drog in den underbara vår luften.
Vår. Det var vår. Solens strålar värmde skönt i den friska luften. Fåglarna har börjat flytta tillbaka, dom satt i träd och buskar och sjöng fina melodier. De enda spår av vintern är isen som ligger kvar på vattnet. Jag kommer på mig själv att gå och le och jag mådde jättebra.
Mina tankar dras till Dig. Lycka. Jag känner mig så lycklig. Ett pirr rusar genom min kropp och orsakar ett litet fnitter. Såhär vill jag känna resten av mitt liv.
Kärlek.
Ork
Min bror har en ex-flickvän som vi aldrig riktigt tyckte om. Hon var aldrig otrevlig eller otacksam eller något sådant, hon var bara så otroligt mycket tonåring. Allt var antingen svart eller vitt, ingenting däremellan. Det var väl kanske inte det riktiga problemet, jag menar hon var juh tonåring så hon hade juh all rätt att vara det men det som jag störde mig på var att hon lät det gå ut över alla andra.
På något sätt känner jag mig som henne just nu. Det känns som att jag låter allt gå ut över allt och alla... nej inte alla men däremot får min Pojke höra all skit. Det är verkligen inte meningen men han lyssnar och då berättar jag.
Jag var lite väl elak idag, jag lät mitt liv gå ut över honom. Han fick ta mer än han ska. Han ska få slippa lite så nu får du höra på istället.
Jag är helt slutkörd, utpumpad, tömd, nej det finns inte mycket tecken på energi i min kropp eller knopp. Men jag lovar att jag försöker. Jag försöker att vara positiv, glad, peppande, på G, social men jag vill egentligen typ låsa in mig på mitt rum och dö ett tag.
Helt plötsligt kommer tårarna. Jag vet inte från var eller varför, men dom strömmar ner för mina kinder och den enda tanken som rullar i min hjärna är "Jag orkar inte!". Men vad är det jag inte orkar? Vad är det som får mig att gråta? Att må så dåligt?
Jag är ingen negativ person. Jag gillar livet och det jag har gjort utav det. Jag gillar de människor jag har runt mig även om jag inte älskar alla. Jag får syssla med det jag tycker är roligast och jag gör inte många saker i min vardag som jag ogillar. Jag har en kärleksfull familj som tar hand om mig väl och gör det mesta rätt. Jag har funnit min kärlek i en grabb med både ett fint inre och yttre. Jag finner ingen anledning till tårarna...bortsett från orken. Jag orkar inte.
Jag är trött, jag vill sova, jag vill gömma mig under täcket och försvinna, försvinna in i min egna bubbla ett tag. Jag vill inte höra från någon annan hur trött han eller hon är, hur ont han eller hon har eller hur synd det är om personen. Jag vill för en gångs skull bara tänka på mig själv och få gråta. Utan anledning, bara tårar. Men jag orkar inte...
Sökte på "Ork" på wikipedia men hamnade bara "Orch" vet inte hur man ska tolka det...
Kärlek.
På något sätt känner jag mig som henne just nu. Det känns som att jag låter allt gå ut över allt och alla... nej inte alla men däremot får min Pojke höra all skit. Det är verkligen inte meningen men han lyssnar och då berättar jag.
Jag var lite väl elak idag, jag lät mitt liv gå ut över honom. Han fick ta mer än han ska. Han ska få slippa lite så nu får du höra på istället.
Jag är helt slutkörd, utpumpad, tömd, nej det finns inte mycket tecken på energi i min kropp eller knopp. Men jag lovar att jag försöker. Jag försöker att vara positiv, glad, peppande, på G, social men jag vill egentligen typ låsa in mig på mitt rum och dö ett tag.
Helt plötsligt kommer tårarna. Jag vet inte från var eller varför, men dom strömmar ner för mina kinder och den enda tanken som rullar i min hjärna är "Jag orkar inte!". Men vad är det jag inte orkar? Vad är det som får mig att gråta? Att må så dåligt?
Jag är ingen negativ person. Jag gillar livet och det jag har gjort utav det. Jag gillar de människor jag har runt mig även om jag inte älskar alla. Jag får syssla med det jag tycker är roligast och jag gör inte många saker i min vardag som jag ogillar. Jag har en kärleksfull familj som tar hand om mig väl och gör det mesta rätt. Jag har funnit min kärlek i en grabb med både ett fint inre och yttre. Jag finner ingen anledning till tårarna...bortsett från orken. Jag orkar inte.
Jag är trött, jag vill sova, jag vill gömma mig under täcket och försvinna, försvinna in i min egna bubbla ett tag. Jag vill inte höra från någon annan hur trött han eller hon är, hur ont han eller hon har eller hur synd det är om personen. Jag vill för en gångs skull bara tänka på mig själv och få gråta. Utan anledning, bara tårar. Men jag orkar inte...
Sökte på "Ork" på wikipedia men hamnade bara "Orch" vet inte hur man ska tolka det...
Kärlek.
Besvikelse
Vad är det som driver ett gäng ungdomar att ständigt festa när varje fest slutar med gråt och ilska?
Hur kan man tycka att en fest är lyckad när hälften gråter och blir svikna under kvällen?
Hur kan människor som i nykter tillstånd är snälla och vänliga, bli så hjärtlösa med alkohol i kroppen?
Jag drar mig från detta gäng. Jag vill inte bli sårad. Jag vill defenitivt inte bli sårad av personer som berör mitt hjärta, och jag vill heller inte se på när personer som berört mitt hjärta själva blir sårade.
Det är inte första gången som jag blir besviken på er. Men snälla, kan det få bli den sista??
Kärlek.
Hur kan man tycka att en fest är lyckad när hälften gråter och blir svikna under kvällen?
Hur kan människor som i nykter tillstånd är snälla och vänliga, bli så hjärtlösa med alkohol i kroppen?
Jag drar mig från detta gäng. Jag vill inte bli sårad. Jag vill defenitivt inte bli sårad av personer som berör mitt hjärta, och jag vill heller inte se på när personer som berört mitt hjärta själva blir sårade.
Det är inte första gången som jag blir besviken på er. Men snälla, kan det få bli den sista??
Kärlek.