I min ensamhet

Sitter på mitt rum. Jag är själv. Det är bara jag, skenet från mina levande ljus, suset från datorn och skratten från tvn. Det är "2 and ½ men" som skrälar för tillfället. Du är fortfarande i skolan och jag kramar hårt om min nalle.

I måndags var det 2år sedan min morfar gick bort. Det kom inga tårar på hela dagen men jag kom på mig själv att försvinna in i tänkarnas värld. Jag tänkte inte på något men jag tror att det var han som lockade på uppmärksamhet. Jag tror inte på livet efter döden, jag tror inte på spöken eller änglar, en kall kår går genom min kropp när jag tänker på sådanna otäcka saker. Jag får en klump i magen och tårarna stiger, skräcken tar över min kropp. Men trots det så vill jag tro att min morfar sitter upp i himlen och spelar på sitt dragspel med de andra gamlingarna. Han harklar sig högljudt och drar iväg en stor loska. Kanske berättar han någon historia från när han var polis eller när han friade till mormor. Jag tror han berättar om då han och polaren fick permiss men bara tillåtelse att gå runt kvarteret för att dom hade så dåligt lokalsinne.

Det är skönt att få lite tid för sig själv för även om jag verkligen älskar att vara i Mins famn och att jag trivs med mina kamrater här runtom i Markaryd så är det skönt med lite ensamtid. Man får lite tid att tänka och andas....

Jag tror jag ska fortsätta med det nu, att andas.








Kärlek.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback