Jag hoppas han förstår...

Äntligen. Äntligen ska någon få se mitt liv och kanske, kanske förstå mig och det.

Sitter på bussen på väg hem. Hem till Stockholm. Hem till Sollnetuna. Hem till Hufvudstaden. Hem till mamma och pappa. Hem. För ovanlighetensskull är jag inte själv. Han är med mig. Han är  vid min sida och det känns jättebra.

Det ska bli så kul att få visa mitt. Mitt liv. Eller hur ska man säga? Allt som har påverkat mitt liv och gjort mig till mig. Teatern. Gamla skolor. Kafet på hörnan. Skulle vilja hinna till Örebro också, det är ett av de ställen som påverkat mig starkt och som verkligen har stor betydelse, men man måste börja någonstans, vilket vi nu gör. Han ska få träffa mina föräldrar och brorsan, jo visst det har han gjort en snabbis eller två i Markaryd, men nu blir det längre, hemma hos oss, i vår hemmiljö...det känns på riktigt.

Jag är glad att det är Han som är med mig. Det är Han som betyder mest. Hans åsikter och tankar är dom som har betydelse. Jag vill att han ska känna mig. Känna mig på alla sätt man kan. Jag vill inte att han ska kunna mig utan och innan, då tror jag inte att det finns så mycket kvar men jag vill att han ska känna förståelse. Även om han inte kan veta hur jag ska reagera så vill jag att han ska förstå när jag reagerar. Förstå mig.

Att de andra inte förstår mig. Gör narr och är ovetande, har inte alls lika stor betydelse. Jag bryr mig om många av dem men inte som Honom. Visst vill jag vara förståd av dem också men där har jag en gräns. En gräns av ork och energi, för honom gör jag allt. Allt som står i min makt.

Jag hoppas han förstår. Jag hoppas...













Kärlek.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback