Jess

Detta kommer bli internt.


Jag vet inte hur det kom sig men jag började prata med en klasskompis idag. Det var inte det faktum att vi pratade som är grejen utan vad vi pratade om. Mallorca. Mallis. Och barskolan.

Det var så härligt att prata om det. Visst, huvudsakligen låg disskutionen på det negativa om Mallis. Saker såsom body shots, slav jobbet på Casablanca, spya, hosta....Ja du förstår. Men saken var att det var så skönt att få minnas, för även om vi mest pratade om de negativa sakerna var det inte det enda jag tänkte på och framför allt är det inte där mitt huvud har varit de senaste timmarna.

Jag minns kvällen vi skulle åka. Samtalen från Davve, Nikkiii och Kenta. "ARLANDA!". Förvirringen när vi skulle hitta alla och det faktum att Tini och Jag gick förbi Micaela och Sofie typ 10ggr utan att förstå att det var dom, okej vi hade våra aningar mot slutet. Bergsprängaren och rädslan för polisen.

Jag minns tiden på barskolan. Kylan inne på skolan och värmen ute på terrassen. Fernandos mag fettish och Philles flörtande. Jag minns Liis spridande glädje. Jag minns Karin och Riccardos trygghet. Jag minns hur bardisken fylldes med drinkar...och tömdes lika fort. Tjatet om att jag skulle städa men ingen annan, ja för det var juh det Pontus sa enligt Daniel, "Yes (Jess) då städar vi!".

Jag minns turen till vingården. Att vi fick vänta jättelänge på bussen för att busschaffören hade somnat? Jag minns hur alla skulle fotografera allt vi såg på, även sånt som var super tråkigt. Jag tror jag raderade 90% av de bilderna. Jag minns hur alla köpte vin därifrån som minne och att några köpte några fula hattar.

Jag minns fotbollsturneringen. Jag minns att vi inte var de bästa men att vi hade kul, bortsett från alla de som var jättebakis. Jag minns Davves jättesnygga mål och proffsfasoner. Jag minns att Nikkiii är galet dålig förlorare. Jag minns att Ammi skulle ha hjälpt Micaela hem vilket gick sisådär. Jag minns att det var någon äcklig sak som sprang runt i suspensoar, Hästen?

Jag minns praktiken. Hur nervös jag var och hur jag blev ännu nervösare när jag insåg hur snygga Danne och Danne var, de två andra bartenders. Jag minns hur bra jag blev på att diska. Jag minns att jag hade sönder min kamera första dagen. Jag minns att jag trots all nervositet hade jättekul och att jag trivdes jättebra på mitt egna Blue Moon Bar med Min Miguel.

Jag minns alla barrundor. Galna sådanna. Med mängder av sprit, uppmärksamhet och party.

Jag minns tiden med er. Er alla underbara, fantastiska Darlings. Mina egna Darlings. Jag minns allt skratt. All glädje, men jag minns också tårarna. Tårarna när ni åkte hem och när tillsist jag åkte hem. Hur vi splittrats och trots att vi lovade varandra att  inte tappa kontakten, faktiskt har gjort just det.

Men jag minns så väl den kärlek och den tid ni har gett mig och jag vet hur mycket det har betytt för mig. Även om vi glider ifrån varandra och försvinner bort en stund så vet jag att det inte är för gott, för om ni känner likadant som jag för er så vet jag att ni alltid kommer att finnas där. Cilla och Lina i sitt Ängelholm. Davve i Högsäter. Nikkiii i Örebro....okej jag hoppas att vi alla rör på oss lite, men någonstans någongång kommer vi ses igen.

På återseende.


"Minnen vara för alltid, och det här är bara början!"











Kärlek.

Det smärtar hela kroppen, varenda led gör ont och musklerna känns spända. Magen känns som att jag åkt karuseller hela dagen, ut och in vänd och omskakad. Även huvudet känns helt omskakat, jag känner mig yr och det ligger ett tryck runt hela huvudet. Tårarna stiger och tillslut går det inte att stoppa dem och det väller över.


Jag kryper upp i din famn men det känns inte bättre. Jag kryper tätare men det hjälper inte, det känns inte bra. Du brukar vara så trygg och nu känns det bara jobbigt. Jag känner mig varm och jag får en klump i magen. Jag vill bara älska dig och vara älskad av dig.


Tårarna stiger igen och denna gång dröjer det verkligen inte länge innan det rinner över. Jag vet inte vad det är med mig idag, jag har nog bara vaknat på fel sida av sängen. Hoppas det....












Kärlek.

Två klasskamrater har kommit på den underbara ideén att anordna ett klassiker maraton. Filmmässigt så sträcker det sig från 1927-2004 och för vår del innebär det 3 filmer fre, lör och söndag denna OCH nästa helg. Det som är bra är att dom har gjort ett schema för vilken film som visas när, känns som bio, så man behöver juh inte se alla om man inte vill utan kan komma upp till den film som intresserar.

Dom har fixat projektor och högtalar upp i Eken så det känns nästan som bio, men det här är bättre än bio! Linnea och Mathilda hade burit upp sina madrasser och bredde ut över golvet, själv occuperade jag en fotölj och massa dynor och satt och mös med en filt. Till den första filmen ("Nusferatu", en stum, vampyrfilm från -27) åt jag revbensspjäll och baguette, de resterande filmerna hade jag en jättegodispåse och cola.

De filmer som följde efter vampyr filmen var en film av och med Chaplin från början av 30-talet, "Modern Time". Den var jätterolig tycker jag, verkligen min humor. Chaplin är helt fantastisk, så utstuderad karaktär, helt underbar! Därefter såg vi en bröderna Marx film, "Fyra Fula Fiskar", också riktigt bra. Nu har talfilmen börjat. Jag förstår nu varifrån Eva Rydberg har fått sin humor. Jag tror varje scen ur filmen påminde om något jag sett fru Rydberg göra.

Även om jag ännu inte har hittat vad ordet klassiker står för så känns det att dessa tre filmer är just sådanna. Dom har något i sig som bara gör dom helt fantastiska och då menar jag inte den helt underbart utstuderade karaktären Chaplin eller helt underbara humorn hos bröderna Marx. Dom har något....Något.


Förklaring: För omkring 100år sedan betydde ordet "Klassiker" författare från antiken men ordet har nu mer breddats och fått lite annan mening. Idag kan en klassiker vara allt från Iliaden, Matrix, Gunde Svan och Tomas Ledin, men från början syftade man på författare såsom Homeros och Vergilius. Fattar du något?


Vi avslutade kvällen igår med en ny version av "Rödluvan", teknad, och sedan "The Holy Grail". Nej dom tillhörde inte maratonet, men det var kul med film. Efter detta tackade jag för mig och såg fram emot nästa kväll som skulle innehålla "Casablanca", "Psycho" och "Den Onde, Den Gode, Den Fule"...Och Melodifestivalen, inte att förglömma!













Kärlek.

Att vara glad, verkligen glad ända innifrån, är nog den bästa känslan. Jag är just det, glad. Och det bästa är att jag inte har någon anledning, jag bara är det. Nej jag har väl ingen anledning att vara ledsen eller arg heller men det är så skönt att bara vara glad.

Jag vaknar på morgonen och får ett leende på läpparna. Med dig vid min sida och morgon ljuset som skiner in genom persiennen, kan man vara något annat än glad då?

Det känns som att allt rullar på bra för tillfället. Skolan funkar och jag känner verkligen att det här året på AMP, och framför allt flytten ner till Markaryd, har gett mig mycket. Det har jag i och för sig aldrig tvekat på men just nu känner jag verkligen hur jag får saker bekräftat. På audition träningen får man testa lite mer vad man kan och jag tycker det känns tryggt och bra, jag tror att jag kanske kan ha en chans att komma in på någon skola till hösten!

Mitt lilla rum på internatet har också lärt mig en del. Nog för att jag tycker att jag alltid har varit duktig med att hjälpa till hemma med alla möjliga sysslor, men det är en helt annan sak när man verkligen måste göra sakerna själv. Om jag inte tvättar har jag tillslut inga trosor att ha på mig. Om jag inte lagar mat så blir jag hungrig och grinig. Om jag inte dammsuger vaknar jag tillslut av en astma attack. Det är så häftigt hur allt har en sån följd effekt och att man alltid blir tvungen att själv ta konsekvenserna.

Tillbaka till lyckan.
Han har ganska mycket med det att göra så borde kanske skriva lite om honom. Han ger mig sådan glädje. För någon dag sedan blev jag lite besviken.....shit vad löjlig jag är! Jag kan inte ens erkänna att jag faktiskt var riktigt arg och besviken på honom. Det jobbigaste var i alla fall, här gick jag och var arg och sur en hel dag och när jag sedan träffade honom skiner jag upp som en sol. Nej nej nej kropp och knopp, ilska var det, ilska!!

För att orka vara glad hela dagarna måste jag sova lite nu.










Kärlek.

"Val är ett möjligt beslut. För att ett val ska äga rum krävs minst två alternativ att välja mellan. Valet har en central position inom existentialismen. Enligt denna filosofiska ståndpunkt definierar människan sig själv genom sina val, vilket ger upphov till ångest."


Att stå inför ett val kan vara bland det jobbigaste som finns. Att behöva välja bland  två val man gillar eller ogillar lika mycket kan vara riktigt plågsamt. Men måste man välja? Kan man inte få båda två sakerna?


Finns det inget sätt att "både äta kakan och ha den kvar"? Okej det där lät verkligen jätteomöjligt men om man väljer mellan att göra två saker, kan man inte bara göra den ena senare?

Mitt största problem är ångesten...

"Ångest är ett sinnestillstånd som karaktäriseras av rädsla eller oro, som ger kroppsliga uttryck. Detta kan vara en upplevd känsla av spänning eller tryck mot bröstkorgen, onormala hjärtslag, smärta i bröstet eller andfåddhet. I vissa fall beror ångesten på förändringar i hjärnan."









Kärlek.

Mina tankar är hos morfar för stunden. Min morfar. En underbart glad och positiv person. Jag hör hans harkling och jag undrar vad han nu ska berätta för historia. Om när han gjorde lumpen? Uppvaktade mormor? Eller kanske om något han var med om som polis?

Jag ser upp till mina morföräldrar. "Jag är nyfiken på livet" säger alltid min mormor på nu dryga 80år. Det är imponerande. Jag minns med glädje när hon hoppade studsmatta vid 70år. Ja, hoppade och hoppade var väl att ta i. Hon stod på huk medans jag stod upp och att hoppa är att ta i, ordet gunga är för starkt...andades? I vilket fall som helst så kiknade hon av skratt och skrek "Sluta!".

Med mungiporna uppe vid öronen tänker jag på när morfar bröt lårbenet och efter lite rehab fick en rulator. På skoj köpte vi i familjen en tuta vilket morfar på direkt fann till nytta. När han satt i tv rummet och ropade på mormor, som kanske var i köket och diskade och självklart inte hörde honom, då plockade han fram tutan. "TUUT!" dånade det genom lägenheten och mormor kom springande. "Ville du ha kaffe, Hans? Jahaja okej då kommer det straxt..."

Min mormor ringer mig varje tisdag 9.30. Det är perfekt i mitt schema för då är jag tillbaka efter idrotten och har hunnit duscha och hon är vaken men har ännu inte hunnit iväg ut på stan eller liknande. Det är jättemysigt och jag längtar verkligen till tisdagarna och våra prat. Dom varar inte länge men vi hinner avverka det viktigaste som har hänt i veckan och lite annat småprat. Förra veckan glömde hon bort mig. "Åh jag är så rörd, kronprinsessan ska gifta sig!"

Det bästa med mina morföräldrar, det jag alltid kommer att bära med mig och aldrig glömma, är deras syn på livet. Min morfar har överlevt cancer, starr, många tjuvar och dumburkar. Han har levt ett rikt liv och gjort mycket och han har alltid varit positiv. När han slöt ögonen för sista gången hade han cancer, var blind och helt slut och ändå gav han min mormor en puss och sa "Vi ses".

Jag har aldrig hört min mormor säga några onda ord, inte om något eller någon. Hon tycker att alla är människor och värda att älskas. Hon gnäller snarare på gamla tanter som har handväskan på sätet brevid på bussen än på tonåringarna som har högljuda Ipodar i öronen och gröna, lila och svarta hår. Inte heller har något emot utlänningar, visst är de främmande och hon är reserverad men min morfar har lärt henne bättre. Som polis stötte han på många olika sorters människor och visst betedde sig inte alla bra, dom var juh kriminella, men det hade inte att göra med deras ursprung. Min morfar var en smart man.

Mina morföräldrar kommer jag aldrig att glömma, dom kommer för alltid att finnas i mitt hjärta och i mina tankar. Deras stora hjärtan, härliga syn på livet och dess innehåll och öppenhet är något att ta lärdom av...det har jag.













Kärlek.