Syn på livet
Mina tankar är hos morfar för stunden. Min morfar. En underbart glad och positiv person. Jag hör hans harkling och jag undrar vad han nu ska berätta för historia. Om när han gjorde lumpen? Uppvaktade mormor? Eller kanske om något han var med om som polis?
Jag ser upp till mina morföräldrar. "Jag är nyfiken på livet" säger alltid min mormor på nu dryga 80år. Det är imponerande. Jag minns med glädje när hon hoppade studsmatta vid 70år. Ja, hoppade och hoppade var väl att ta i. Hon stod på huk medans jag stod upp och att hoppa är att ta i, ordet gunga är för starkt...andades? I vilket fall som helst så kiknade hon av skratt och skrek "Sluta!".
Med mungiporna uppe vid öronen tänker jag på när morfar bröt lårbenet och efter lite rehab fick en rulator. På skoj köpte vi i familjen en tuta vilket morfar på direkt fann till nytta. När han satt i tv rummet och ropade på mormor, som kanske var i köket och diskade och självklart inte hörde honom, då plockade han fram tutan. "TUUT!" dånade det genom lägenheten och mormor kom springande. "Ville du ha kaffe, Hans? Jahaja okej då kommer det straxt..."
Min mormor ringer mig varje tisdag 9.30. Det är perfekt i mitt schema för då är jag tillbaka efter idrotten och har hunnit duscha och hon är vaken men har ännu inte hunnit iväg ut på stan eller liknande. Det är jättemysigt och jag längtar verkligen till tisdagarna och våra prat. Dom varar inte länge men vi hinner avverka det viktigaste som har hänt i veckan och lite annat småprat. Förra veckan glömde hon bort mig. "Åh jag är så rörd, kronprinsessan ska gifta sig!"
Det bästa med mina morföräldrar, det jag alltid kommer att bära med mig och aldrig glömma, är deras syn på livet. Min morfar har överlevt cancer, starr, många tjuvar och dumburkar. Han har levt ett rikt liv och gjort mycket och han har alltid varit positiv. När han slöt ögonen för sista gången hade han cancer, var blind och helt slut och ändå gav han min mormor en puss och sa "Vi ses".
Jag har aldrig hört min mormor säga några onda ord, inte om något eller någon. Hon tycker att alla är människor och värda att älskas. Hon gnäller snarare på gamla tanter som har handväskan på sätet brevid på bussen än på tonåringarna som har högljuda Ipodar i öronen och gröna, lila och svarta hår. Inte heller har något emot utlänningar, visst är de främmande och hon är reserverad men min morfar har lärt henne bättre. Som polis stötte han på många olika sorters människor och visst betedde sig inte alla bra, dom var juh kriminella, men det hade inte att göra med deras ursprung. Min morfar var en smart man.
Mina morföräldrar kommer jag aldrig att glömma, dom kommer för alltid att finnas i mitt hjärta och i mina tankar. Deras stora hjärtan, härliga syn på livet och dess innehåll och öppenhet är något att ta lärdom av...det har jag.
Kärlek.
Jag ser upp till mina morföräldrar. "Jag är nyfiken på livet" säger alltid min mormor på nu dryga 80år. Det är imponerande. Jag minns med glädje när hon hoppade studsmatta vid 70år. Ja, hoppade och hoppade var väl att ta i. Hon stod på huk medans jag stod upp och att hoppa är att ta i, ordet gunga är för starkt...andades? I vilket fall som helst så kiknade hon av skratt och skrek "Sluta!".
Med mungiporna uppe vid öronen tänker jag på när morfar bröt lårbenet och efter lite rehab fick en rulator. På skoj köpte vi i familjen en tuta vilket morfar på direkt fann till nytta. När han satt i tv rummet och ropade på mormor, som kanske var i köket och diskade och självklart inte hörde honom, då plockade han fram tutan. "TUUT!" dånade det genom lägenheten och mormor kom springande. "Ville du ha kaffe, Hans? Jahaja okej då kommer det straxt..."
Min mormor ringer mig varje tisdag 9.30. Det är perfekt i mitt schema för då är jag tillbaka efter idrotten och har hunnit duscha och hon är vaken men har ännu inte hunnit iväg ut på stan eller liknande. Det är jättemysigt och jag längtar verkligen till tisdagarna och våra prat. Dom varar inte länge men vi hinner avverka det viktigaste som har hänt i veckan och lite annat småprat. Förra veckan glömde hon bort mig. "Åh jag är så rörd, kronprinsessan ska gifta sig!"
Det bästa med mina morföräldrar, det jag alltid kommer att bära med mig och aldrig glömma, är deras syn på livet. Min morfar har överlevt cancer, starr, många tjuvar och dumburkar. Han har levt ett rikt liv och gjort mycket och han har alltid varit positiv. När han slöt ögonen för sista gången hade han cancer, var blind och helt slut och ändå gav han min mormor en puss och sa "Vi ses".
Jag har aldrig hört min mormor säga några onda ord, inte om något eller någon. Hon tycker att alla är människor och värda att älskas. Hon gnäller snarare på gamla tanter som har handväskan på sätet brevid på bussen än på tonåringarna som har högljuda Ipodar i öronen och gröna, lila och svarta hår. Inte heller har något emot utlänningar, visst är de främmande och hon är reserverad men min morfar har lärt henne bättre. Som polis stötte han på många olika sorters människor och visst betedde sig inte alla bra, dom var juh kriminella, men det hade inte att göra med deras ursprung. Min morfar var en smart man.
Mina morföräldrar kommer jag aldrig att glömma, dom kommer för alltid att finnas i mitt hjärta och i mina tankar. Deras stora hjärtan, härliga syn på livet och dess innehåll och öppenhet är något att ta lärdom av...det har jag.
Kärlek.
Kommentarer
Trackback