Drömm eller verklighet?
I flera nätter har drömt mardrömmar. Hemska sådanna. Jag har vaknat av kallsvett och panik. Tvärt satt mig upp i sängen med andan i halsen.
Hela huset brinner och helt panikslagen försöker jag se mig om i rummet. Rummet som är fullt av minnen. Minnen från mitt liv, personer och händelser. Allt kommer att gå förlorat i branden. Elden kommer närmre och närmre...
Jag drar upp rullgardinen och där utanför står det en man. Han har ett sådant hemskt ansikte. Han blottar hela mig. Han tar ifrån mig allt som är privat. Tränger sig in i min själv och vänder mig ut och in.
Natten innan mardrömmarna vände drömde jag något egendomligt. Jag träffade en bekant och som man gör i artighetens namn så frågade hon hur jag mådde. "Bra" svarade jag, även om jag vet att det inte är sant. Men jag är så som de flesta jag känner, man förnekar verkligheten, lägger på en fasad och hoppas på att det ska gå och dölja. Om man inte tänker på hur dåligt det är så kan det inte vara så dåligt, då kanske det dåliga försvinner. Det är när jag ställer motfrågan som det konstiga händer. Det svar jag får är jag. Det är mitt liv, mina känslor, mina bekymmer som hon talar om. Först blir jag helt paff. Det är där är juh mitt svar, varför står hon och säger allt det där? Men det egendomliga är mitt svar. Något i stil med: "Det är okej, man måste få känna sådär ibland. Du kommer ur det så småningom. Självklart får man vara ledsen och nere."
Varför är det okej när det gäller någon annan? Varför är det inte okej när det är en själv? Varför måste man hålla en fasad hela tiden?
Hela dagen gick jag och grubblade på drömmen. Varför var det så okej att hon var ledsen. Varför kan inte jag vara det? Varför kan inte jag vara besviken och arg? Varför kan jag inte bara släppa på spärren och låta känslorna komma ut?
Min prins kom. På sin vita springare kom han och räddade mig. Jag låg i hans famn i min säng och bara tittade på honom. Hans fina kinder, glittrande ögon och varma leende. "Men det här kan inte vara sant, det här måste vara drömm. Det här kan inte hända!" Han tog mig närmare och höll om mig hårt. Hans starka armar omfamnade mig och jag borrade ner ansiktet i hans bröst. Så tryggt. "Men hallå!? För bra för att vara sant? Svar JA! Det här måste juh vara en dröm, vakna så ska jag bevisa det!"
POFF!
Skit också varför är jag så korkad att jag väcker mig själv ur en sådan fantastisk dröm? Varför kunde jag inte bara stanna kvar och njuta istället? Typiskt mig, det spelade väl ingen roll att det var en dröm. Det var fantastiskt, det var det enda som räknade. Vi möttes i drömmen och helt plötsligt var avstånd inget bekymmer, vi var där, i varandras famnar som det ska vara.
Vare sig det är en drömm eller verklighet så ska jag hädan efter endast njuta av mitt liv. Livet har upp och ned gångar och det är okej att vara ledsen, likväl som det är okej att vara glad. Man måste få vara ledsen och besviken på livet annars vet man juh inte när man har det bra. Njut av livet, det gör jag.
Kärlek.
Poff!
Just nu är jag helt seriöst gråtfärdig.
Efter en helt underbar vecka med mig kärlek sitter jag och ska lägga över bilder vi tagit. Det har verkligen varit en bra vecka med mycket kärlek. Vi har gjort en hel del roligt såsom Skansen, shopping, promenader, cykelturer, båttur, bad...Ja listan är lång denna gång!
Nu till tårarna. Igår när jag skulle kolla på några av dom helt underbara bilderna som vi tog, framför allt dom på skansen, så upptäcker jag det. typ 90% av bilderna är borta. Raderade. Dom excisterar inte längre. Av någon sjukt konstig anledning är en hel del bilder borta. Det är ett glapp från 3/5 fram till 25/7, bilderna där emellan är bara borta. Poff!
Efter en fantastisk vecka och efter att ha lovat mig själv att inte gråta när min älskling åkte hem sitter jag ändå med tårar i ögonen.
En spindel som tittade förbi när jag och Jakob var ute ochtog en öl på
Hamncafet på Djurgården med mina kusiner Max och Jonathan.
En av de få bilder som finns kvar på kameran.
Kärlek.
Efter en helt underbar vecka med mig kärlek sitter jag och ska lägga över bilder vi tagit. Det har verkligen varit en bra vecka med mycket kärlek. Vi har gjort en hel del roligt såsom Skansen, shopping, promenader, cykelturer, båttur, bad...Ja listan är lång denna gång!
Nu till tårarna. Igår när jag skulle kolla på några av dom helt underbara bilderna som vi tog, framför allt dom på skansen, så upptäcker jag det. typ 90% av bilderna är borta. Raderade. Dom excisterar inte längre. Av någon sjukt konstig anledning är en hel del bilder borta. Det är ett glapp från 3/5 fram till 25/7, bilderna där emellan är bara borta. Poff!
Efter en fantastisk vecka och efter att ha lovat mig själv att inte gråta när min älskling åkte hem sitter jag ändå med tårar i ögonen.
En spindel som tittade förbi när jag och Jakob var ute ochtog en öl på
Hamncafet på Djurgården med mina kusiner Max och Jonathan.
En av de få bilder som finns kvar på kameran.
Kärlek.